Många av er undrar nog varför jag tycker att det är så kul och viktigt att höra min pappa spela. Jo det beror på att han inte finns med oss längre. Han fick muskel och nerv sjukdomen ALS 1988, och gav upp kampen om sjukdomen 1990. Alla i min familj saknar honom djupt och givetvis önskar vi att han skulle vara kvar här hos oss. Men livet har sin gång, och man kan inte alltid välja vilken väg den tar. Här får ni en fin bild på min pappa och hans vänner när han var en av medlemmarna i Rolph Lennarts. Det är han längst till höger som är min pappa. Så som han ser ut på denna bild är så jag minns honom mest. På senare år rakade han av sig skägget. Men i mina starka minnesblider av honom har han skägg.